tremilifyra

När man är förälskad, kär och älskar någon, då tappar livet sina taggar.
Det som en gång var jobbigt trubbas av och det enda man tänker på är lyckliga stunder.
När man får den man älskar är det som att sväva tillsammans uppe bland tjocka, fluffiga moln.
Hand i hand med varandra myser man bland dem och lovar varandra evig kärlek och där med evig lycka.
Men när den lyckan försvinner, när en av er väljer att det är dags att släppa den andres hand, kanske din hand.
Då faller du, du betraktar hur den du älskar fortfarande flyger där uppe men sakta och säkert närmar sig marken.
Men inte du, du faller, snabbt, våldsamt och du kommer mosas mot marken.
Din älskade är säker, mår bara lite illa efter beslutet denne just tagit.
Men du kommer att mosas, du vet det, du inväntar bara det sista slaget.
Du skriker, ber och vädjar, din mage vrider sig av illamående ju närmare marken du kommer.
Precis innan du slår ner i det mörka havet av sårade förälskade människor, känner du en hand - hårt sluten om din.
Den du älskar har sin fingrar mellan dina och håller dig hårt, kommer aldrig släppa taget.
Du ler och lyckan exploderar, du kommer alltid att ha ett litet sår, men när den du älskar gråter av ursäkter - förlåter du.
Ni svävar upp tillsammans bland molnen igen och denna gång är de färgade rosa.
Er kärlek övervinner allt, även om man tvivlar ibland kommer ni aldrig riktigt släppa varandra.


Vissa väljer dock att släppa varandra då de inte är menade för varandra, men då faller man inte lika hårt.
Då är det livet som valt den vägen för er båda och ni är menade för någon annan.