tremilifyra

Gråt inte.

Jag gråter inte.

Ibland orkar jag verkligen inte.
Ibland vill jag bara lägga av.
Ibland vill jag ge mig hän åt mina dåliga sidor.
Ibland vill jag bara ringa till folk jag hatar och skrika åt dem.

Jag orkar inte mer.
Just nu i denna stund finns inget ljus.
Det som så många bett mig söka.
Jag ser allas skratt och leenden.
Deras ögon söker min blick.
Men möter jag den lär jag brista i gråt.
Det finns inget mer att slåss för.

Jag vill bara somna och vakna som trettonåring.

När man är förälskad, kär och älskar någon, då tappar livet sina taggar.
Det som en gång var jobbigt trubbas av och det enda man tänker på är lyckliga stunder.
När man får den man älskar är det som att sväva tillsammans uppe bland tjocka, fluffiga moln.
Hand i hand med varandra myser man bland dem och lovar varandra evig kärlek och där med evig lycka.
Men när den lyckan försvinner, när en av er väljer att det är dags att släppa den andres hand, kanske din hand.
Då faller du, du betraktar hur den du älskar fortfarande flyger där uppe men sakta och säkert närmar sig marken.
Men inte du, du faller, snabbt, våldsamt och du kommer mosas mot marken.
Din älskade är säker, mår bara lite illa efter beslutet denne just tagit.
Men du kommer att mosas, du vet det, du inväntar bara det sista slaget.
Du skriker, ber och vädjar, din mage vrider sig av illamående ju närmare marken du kommer.
Precis innan du slår ner i det mörka havet av sårade förälskade människor, känner du en hand - hårt sluten om din.
Den du älskar har sin fingrar mellan dina och håller dig hårt, kommer aldrig släppa taget.
Du ler och lyckan exploderar, du kommer alltid att ha ett litet sår, men när den du älskar gråter av ursäkter - förlåter du.
Ni svävar upp tillsammans bland molnen igen och denna gång är de färgade rosa.
Er kärlek övervinner allt, även om man tvivlar ibland kommer ni aldrig riktigt släppa varandra.


Vissa väljer dock att släppa varandra då de inte är menade för varandra, men då faller man inte lika hårt.
Då är det livet som valt den vägen för er båda och ni är menade för någon annan.

Jag söker ständigt efter de rätta orden i låttexter eller kända citat från böcker du läser.
Sedan väntar jag på de rätta tillfällena att säga det jag så helhjärtat letat fram.
Men varje gång jag känner på mig att det blir dags försvinner orden djupt in i maggropen.
Dina vakande ögon fjättrar mig och klistrar ihop min mun, ingenting kan komma förbi dig.
Klorna som växer från dina förvrängda fingrar river mot min ryggrad och får det att krypa i kroppen.
När jag ställer mig framför dig känner jag genast obehag, jag vågar inte bemötta min rädsla.
Du ler när du ser min växande depression, hur jag faller ner på knä och mina tårar träffar marken.

De säger att jag måste tänka positivt och inte fästa mig vid mina måsten.
Men varje gång är du där och klistrar ihop mina läppar, fjättrar mig vid en kylig stolpe som bränner mot ryggen.
Jag försöker ta fram de ord och meningar jag letat fram för att stärka min själ.
Jag försöker verkligen.
De säger att jag inte försöker tillräckligt mycket, att jag måste fokusera på dagen.
Jag gör det.
Det går inte.
Jag är din fånge.

Att längta efter en händelse är lika onödigt som att klaga på att disken är ren.
När det du längtat efter så mycket att musklerna i kroppen smärtat är förbi.
Då glömmer du det lika fort som du klipper av ett festivalarmband från handleden.

Njut istället av nuet, gör det bästa av dagen.
Längta efter att göra något i stunden.
Tänk inte så förbaskat mycket på kommande händelser.
Det är dina val för sekunden som färgar din framtid.
Sitter du endast i fönstret och längtar efter det som kommer
blir den händelsen kortvarig och bortglömd.
Det är resan dit som räknas.